Det är kväll nu.. Och jag läste något som känns förjävligt. Egentligen borde jag inte känna så utan bara känna wow det är över, och nu kan du sitta där. Hur dum får man vara liksom?
Men det känns jobbigt, inte för att jag saknar han utan för att detta har varit en tävling redan från första stund när jag fick reda på att hon existerade. Hum, underlig känsla, jag förlorade. Aja, nu är det så och nu kan jag tillbringa min tid till att leva livet själv och hitta den jag är. Hamnade i en djup diskussion igår med en gammal vän om hur kärlek egentligen går till. Han sa en del bra saker och jag borde följa den synen han har på kärlek och livet. Till en början, jag ska inte in i ett förhållande på VÄLDIGT länge nu. Och jag ska börja ta väldigt lätt så saker och ting nu, radera de nummer som bara gör mig ont ändå, vilket jag har gjort idag en gång för alla. Leva hur jag själv vill och inte följa vad alla andra gör och säger.

Jag vet vad jag vill, varför är det då så svårt att fortsätta?